Kunde gått illa..

Idag när jag och Lyra var på väg hem så höll vi på med lite lydnadsträning nere på ängen. Som jag har berättat förut är de ganska mörkt där, men längre bort är det upplyst. Jag kan se på håll en familj som håller på skrattar och har sig, och plötsligt hör jag "NEEEEEEEEEEEEEJ STANNNA!" flera av familjemedlemmarna skriker och skriket är inget vanligt rop, utan de är panik och skräck i rösten. sen ser jag hur två familjemedlemmar börjar springa mot oss och skriker "NEEEEJ KOM HIT" och då ser jag en STOR amstaffhane som är ångande på väg mot oss. Hade de inte varit för deras skrik av ren skär panik hade ja inte brytt mig så mycket, men nu blev jag lite orolig. Hunden stannar inte och Lyra är lös och har inte reflekterat de hela riktigt då vi höll på med en dragleksak just då. Jag vet ju att Lyra är väldigt snäll mot hundar och var inte orolig för att hon skulle göra något, men när de kommer något bara sådär fort och massa folk skriker och ropar omkring blir ju allt uppstressat.
Hunden rusar fram till oss och de två familjemedlemmarna fortsätter ropar i ren panik, Lyra vänder sig och försöker "lösa" situationen och jag tycker de var faktiskt tur att Lyra också var lös. Hunden som kom fram hade både koppel och halsband på sig då de hade tappat kopplet. Till en början verka de rätt okej, ja litar helt på att Lyra kan lösa detta som vanligt. De hälsar, men inte direkt på de glada lekfulla sättet utan ja mer oroligt, och på en sekund så ser jag hur den andra hunden byter kroppspråk - snart kommer den att attackera utan tvekan. Familjemedlemmarna har nu hunnit fram men de får inte tag på sin hund och de skriker och och försöker få tag på den. Men sekunden när jag såg att den andra hunden vilken sekund som helst tänkte flyga på Lyra så röt jag till med mörk röst från fötterna "NEJ! STANNA!" till den hunden och tar några snabba bestämda kliv och får ner foten på kopplet, sliter bort den från Lyra och lämpar över hunden till ägarna. Lyra var då istället helt upprörd för att matte lät så där läskigt och hemskt. Så då gjorde ja direkt några snabba kliv bortåt och körde "sitt - stanna" och klicka och gav godis och sen hade hon glömt de hela.

En ur familjerna ropade och bad om ursäkt, och sa något i stil med att de verkade som de var tur att han gillade henne lite. Lät som något hemligt ord för "han brukar bita, men ojoj tur".

Jag och Lyra går vidare då jag inser att hennes leksak ligger ju kvar någonstans där borta i mörkret då hon släppte den och sprang iväg lite när den andra hunden bytte kroppspråk från lek till arg. Så vi fick gå tillbaka och ja sa åt henne och "sök", och kort därefter hittade hon den.

Jag var i ärlighetens namn alldeles skakig efter. Jag brukar inte bli berörd när lösa hundar springer fram sådär, men ja.. när jag såg vad hunden tänkte så blev jag uppriktigt orolig för Lyra. Som tur var gick allt bra nu.
Tack Lyra.