Nada




Nada - Esteem Inga Ölstop

Jag har Nada att tacka för mycket, utan henne så hade verkligen mitt liv sett annorlunda ut.
Nada var med mig i princip hela tiden, till jobbet, när man skulle träffa vänner och dit jag gick följde hon mig. Hon var så himla underbar och ville bara att allt skulle vara så bra som det bara kan i alla lägen, hon var som veteran redan som ung. Allt satt, lugn och medveten. Lyssnade och vet vad man menar utan att man behövde tänka det.
När jag jobbade i de mindre färgbutikerna så var hon med mig hela tiden. Hon låg snällt bakom disken och bara njöt av att få vara med och var mycket nöjd med om någon kom fram och hälsade - men lyssnade med glädje på matte som sagt att man ska inte gå fram om de inte visar att de ska hälsa. När jag bodde i Jakobsberg och jobbade på Djurö så åkte hon med fram och tillbaka varje morgon och kväll och njöt av mitt sällskap och jag av hennes. Nada var älskad av alla mina vänner, hon gick hem hos alla hon kom i kontakt med. Alla mina minnen med henne är minnen som får mig att gå lite till. Hon var där och stöttade mig genom så mycket, stöd som en människa aldrig kan ge.
Även idag så hjälper hon mig genom livet när det är svårt och när tålamodet tryter.
Att tänka tillbaka på henne, den ängeln som hon var,är, gör att man orkar lite till. Hennes så glädjeskutt när vi var på väg ut i skogen, hennes skutt rakt upp i luften när man var på väg och ge henne mat, hur hon mötte mig när jag var på väg hem och hon visste att det var jag som ringde hem och bad dem släppa ut henne - utan att de hade sagt något till henne, hon hörde det på rösten på mina föräldrar när de hörde att det var jag.
Nada var med mig i 9,5 år och var en mycket frisk hund till den dagen det var dags. Eftersom jag hade fått nytt jobb där jag inte kunde ha henne med så hade jag henne på helgerna och på veckodagarna var hon hos mina föräldrar.
En dag kom samtalet.. hon var sjuk.. kunde inte ens hoppa in i bilen och de åkte till veterinären med henne. Hon hade tumörer i mjälten och i gomen. Och hon mådde inte bra alls berättade mina föräldrar. Jag släppte allt och åkte för att möte upp dem. Men sekunden jag kom in i bilen så blev hon som förbytt. Från att varit sjuk, dålig och kunde inte röra sig så var hon helt normal. Mina föräldrar kunde inte tro sina ögon. Nada kunde inte visa för mig att hon var sjuk. Vi åkte hem till Djurö och jag spenderade hela dagen med henne på tomten, gick promenader i skogen och kastade lite pinnar och hon visade ingenting! Det är så svårt att fatta beslutet att det är dags när inte hunden visar att de har smärta. Det bara går inte. Men till slut efter något dygn så började hon visa att hon inte orkade och vi åkte in. Mitt livs svåraste beslut.. 
Om man har en dålig dag med träningen, så tänker jag tillbaka på hur jäkla underbar Nada var, och att man kan nå dit igen med nästa hund.
Och när man tänker på det, så orkar man just - lite till. Man orkar med upp och nedgångar, man orkar tjatandet och nötandet, för man vet, man vet vad som väntar när alla bitar faller på plats.









När Nada var två år så fick hon gå i färg och sedan på ett papper som jag sedan gick till tatueraren och bad dem tatuera in, Förminskade




Nada - min älskade ängel 19990905-20090421

Jag kommer för alltid sakna dig