Första starka minnet?

Mitt första starkaste minnet av hur Lyra var som hund var redan på väg hem i bilen efter att ha hämtat henne.
Man har hämtar rätt många små valpar i sina dagar och man var väl förberedd på valpgnyl och en lite orolig valp över att vara i en bil långt borta från sin mamma.
Men inte Lyra inte, hon var hur glad som helst, sa inte ett pip och hade fullt upp att kolla runt på allt i bilen, utanför, mig, min mamma som körde och mådde alldeles lysande!
Detta är de första starka minnet jag har av hur hon var som individ. Självklart så fick man ju sig en bild när man var där och hälsade på innan man hämtade henne, men inte på detta sätt.
Här kände jag av hur hennes personlighet var - orädd och nyfiken - So COOL! Ett mer passande kennelnamn kunde hon inte ha haft.
Mitt andra starka minne av hur hon skulle bli kom redan samma dag, eller samma natt. Lyra var så himla glad och lycklig hemma hos mig när vi kom hem, som hon hade väntat heeeela livet på att få flytta hemifrån
och starta sitt egna äventyr. Sent på kvällen den dagen så skulle jag släppa ut Lyra för en sista kiss innan läggdags och vi är ute på framsidan vid gräset då jag plötsligt ser hur de far upp en raket ovanför oss.
Först blev jag så förvånad för det var i april detta var och raketer tillhör ju inte det vanliga då, sen så inser jag hur stor den är, hur jäkla hög smäll det är och hur mycket det komma lysa upp precis ovanför våra huvuden
och att Lyra står lös - 5 meter bort. Från att jag såg raketen tills att den smällde handlade bara om några sekunder och jag hann få lite smått panik på tanken på att "shit! tänk om hon blir skiträdd och springer iväg rakt ner mot vägen!"
Smällen kommer och himmelen lyser upp ovanför oss varpå Lyra tar tre snabba skrämde steg åt ena håller för att sedan ställa upp sig i en "boxerpose", jag försöker låtsas som ingenting
och ropar glatt på henne och drar lite i marken med foten. Och poff allt var som bortglömt för henne, det hade inte varit någon raket, inget ljussken ingenting och allt var som vanligt igen. Rubigo So Cool!
Där förstod jag igen att det var en tuff självsäker orädd liten dam jag hade fått och gick och la mig med ett leende på läpparna.

Så vad är ert starkaste minne av hur ni lärde känna era hundar?

Var det någon specifik händelse som ni kände att ni förstod vad det skulle bli för en liten individ och vilken personlighet den skulle ha?

Eller har ni ett riktigt roligt minne från de första dagarna hemma med den nya hunden?

Alltid kul att få höra andras historier om sina hundar. Jag tycker det är en så himla spännande resa när man börjar känna sin nya hund, hur man läser av varandra och hur häftigt det är när man känner att "jag känner verkligen min hund"

Första timmen i sitt nya hem, smakar lite på matte!