Ja jag börjar smått tappa humöret med lilla damens små attentat.
En boxer är gjord för att springa, och springa fritt. De går inte ”rasta/motionera” henne trött på samma sätt i koppel som när hon är lös. Så nu börjar små attentat mot mig hagla in, och mitt humör sätts ur balans direkt.
Inte nog med att hon inte kan väja de minsta lilla med sin tratt, utan bara pressar sig igenom/förbi allt – människa som bord, så ska man gärna dra den extra mycket mot allt som låter. Tanken på att kanske flytta skallen istället för att pressa sig genom verkar inte finnas. Och hon bara MÅSTE smådra i kopplet HELA tiden – jag blir helt sjukt irriterad på henne när hon gör de, för de brukar hon inte om de inte är en annan hund med oss och går, eller extremt stressade situationer. Nu är de till och med när man går till affären. Sen så har vi ju bitandet i tratten som hänger på väskan till och från dagis, jag vet inte hur många gånger jag sagt åt henne lägga av. Och sen ska hon bita i kopplet när man springer…. Morr morr morr från mig. Och hon bara inte kan låta bli att nosa på vardagsrumsbordet, fast jag säger åt henne heeeeela tiden att ”ge fan i det” J . Och varför inte ställa sig och bara trycka sig emot matte så hon ramlar, det är ju en toppenidé Lyra!
Och de är inte kul att byta strumpa och fixa med hundtass när man själv har en skadad hand.. de gör rätt duktigt ont att hålla på.. så de är inte de muntraste hemmet hos oss just nu.
På hunddagiset sa de ”hehe ingen av de andra hundarna tycker om Lyra just nu, hon bara svingar och går rakt in i alla med sin tratt” och de sa även att ”de märks att du inte kan vara ute med henne lika mycket nu, hon har rätt mycket energi” .
Jag vill även tillägga att hunddagiset är helt underbara! De fixar med hennes strumpa och tratt inne, och sko på och av hela tiden, de är verkligen hjälpsamma. Skönt att man kan ha henne där även när hon är ”skadad”
De som gör mig frustrerad är ju att jag vet att hon kommer sluta med allt de här trmset så fort jag kan vara ute och gå våra vanliga promenader igen, lägga spår och bara njuta av varandras sällskap..
Men det är bara att hålla ut, vi kommer båda bli bättre snart och allt blir som vanligt igen. Men de känns så långt borta just nu!
p.s I Still Love My Dog! J
Livet ska inte vara lätt hela tiden, men det är helt klart att föredra:)))
SvaraRaderaDet behöver ju inte vara så "olätt" så länge tycker jag :)
SvaraRaderaHär kommer några fakta:
SvaraRadera- en boxerägares värsta mardröm (i synnerhet om det gäller valp/unghund)är att höra orden; håll hunden i strikt vila x-antal dagar/veckor...
- de allra flesta boxer är födda med en inneboende inställning som säger; - varför gå runt, när man kan gå rakt igenom?
Håll ut tjejer! Det blir bättre! Att hon är nipprig betyder ju att hon inte har ont längre. Må klon läkas snabbt - och din arm oxå!
Kram från släkten.
Ja de är verkligen en mardröm att man inte kan låta henne springa av den energin som hon innehar... De blir ju bara jobbigt för båda två.
SvaraRaderaJa hon har ju garanterat mycket mindre ont nu, så de går ju i alla fall framåt - men inte tillräckligt fort =)
Jag gjorde en chansning nu på vägen hem från dagiset och släppte henne lös på ängen. Hon sprang iväg som pil genom vinden! Men halkade ju runt som en dåre pga hundskon.Men allt gick bra, och jag fick henne att tagga ner lite rätt så snart, man vill ju inte att de ska halka och göra illa sig också :) Jag tror de ligger även psykiskt för dem att få göra sina rusningar.
Sakta men säkert...
Kram!